(Den här texten är ursprungligen skriven för KBHK, men fick sågas lite innan jag tyckte att den passade för KBHK:s hemsida. "Same same but different.")

Skogssök eller tävlingssök som det kanske ska kallas för ska inte förväxlas med räddningssök. I båda sökformerna ska hunden finna en figurant/människa och markera var denne finns. Sedan upphör likheterna. Det här är min personliga beskrivning av att tävla och träna sök.

Tävlingssöket utspelar sej, vilket kanske anas i inledningen, i skog. Hunden ska söka av området med en stig som utgångspunkt och därefter dirigeras i den riktning som föraren anger, oavsett vindriktning osv. Det är alltså ett stort inslag av lydnad även i näsarbetet. I detta ligger svårigheten och även charmen med denna tävlings och träningsform. Att hitta balansen, hunden måste kunna arbeta självständig 50 m ut i skogen samtidigt som den måste lyssna på sin förare!

Och man kan inte heller lita bara till sej själv. Det är ju faktiskt figuranterna, dvs de andra hundförarna i gänget som gör min hund duktig! Motivationen att hitta en människa byggs upp av figuranten som belönar hunden länge och väl med godis, lek, eller vad som nu just denna hund helst vill ha. Belöningen ska vara maximal! För det är detta hunden ska minnas och längta efter när den är trött och har sökt av ett stort område som är tomt.

Man tränar sin egen hund i 30 min och andras hundar i flera timmar, så det gäller att vara genuint hundkär om man ska hålla på med sök!

Här är det Konny som återvänder med Sam
till stigen, med Sam.

I appellklass är området som ska sökas av 100m brett och 50m långt med en stig i mitten. Området är alltså en ruta och den är markerad med snitzlar så att föraren kan se var gränsen går. Före start har rutan vallats av människor och hund. På så vis vet hunden vilket område den ska hålla sej inom samt försvårar spårning av figuranter. Dessutom skrämmer man bort ev. vilt. Det finns två figuranter, en halvdold och en öppen.

Rutan ska sökas av systematiskt och oavsökt område ger avdrag i betyget. Dvs kommer vinden från höger duger det inte att sniffa av högersidan längs stigen! Vilket hunden säkert tycker att den kan. Hunden måste vara dirigerbar och springa rakt ut även där den "vet" att det inte finns en människa.

Att dirigera hunden är en träning som nöts in under lång tid. Det finns olika sätt att göra detta. Det vi mest använder oss av är synretning, "dykupper" som successivt minskas för att tillsist försvinna helt. Tillsist siktar hunden dit föraren visar.

Träning av tomslag, dvs arbete utan att det finns figurant.

Sam skickas i den riktning som Lizette visar. Rakt ut från stigen. Ute i skogen springer han ca 15 meter framåt och därefter in mot stigen igen. På stigen har Lizette gått framåt och skickar Sam åt andra hållet från stigen. Rutan söks därmed av i ett serpentin liknande mönster med stigen i mitten.

Sökarbetet på tävling sker på tid. Tiden är inte väl tilltagen så det gäller att jobba på bra för att hinna. Kan vara svårt för små hundar eller hundar med lågt tempo. Däremot spelar inte tiden någon roll för placering av ekipage så som i rapporten. Har man hunnit inom avsedd tid så är det bra med det.

Hunden kan markera på två olika sätt. Det ena är med skall, det ska vara "vägledande" dvs höras tydligt till stigen och hålla på tills föraren (med domare i släptåg) kommit fram till hunden. Detta kräver en hund som har lätt för skall och som vill vara kvar hos en främmande människa. Hunden får heller inte vara för närgången, vilket kan vara otrevligt för figgen.

Det andra sättet är att hunden tar en "rulle" som är fäst i ett halsband och springer tillbaks till föraren på stigen. Hunden lämnar av som vid apportering varefter föraren tar ut rullen, kopplar hunden i halsbandet eller skynke och kommenderar "visa".

Då går hunden iväg med föraren (och även här domare i släptåg!) till figgen vilket kallas "påvis". Lite förenklat kan man säga att alla hundar som kan hålla något i munnen kan bli "rullmarkerare". För den något blygare hunden kan det vara skönt att slippa vara kvar hos en främmande människa utan sin förare.

När träningen är slut ger vi hunden en gruppbelöning. Den har ju varit så duktig, tycker den för det mesta själv också.

Oavsett dypöls-bad, baj-ätning/rullning och hörbarhet nolla övningar så är hunden alltid lika glad inför gruppbelöningen. Godis, godis, godis igen och därefter vila.

Vad de inte vet är att vi nu gör en liten utvärdering av
deras insats och lägger upp en strategi för nästa träning.
Allt för att vi ska få hunden att vilja göra som vi vill!

En sökträning tar en dag i anspråk. Alla hundar ska få den tid som behövs.

Och belöningen för oss människor är när man genomfört en tävling, är nöjd och trött och vinner pris, ära och berömmelse!

Det här har skrivits av mej men de flesta bilderna har tagits av Sandra Bengtsson. Tack för bilderna Sandra!